Melodica

#metoo
Jag har tänkt mycket den senaste tiden efter att MeToo-kampanjen fick sitt genombrott här i Sverige. Hittills har jag för det mesta tänkt bort och slätat över de gånger jag blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp. Jag har tyckt att det varit pinsamt. Jag har tänkt att det säkert var mitt egna fel. Jag har skämts över det. 
•°•°•°•
Hur sjukt är inte det? Jag har skämts över att en annan människa har tagit sig friheter över min kropp, när det i själva verkat var hen som skulle skämmas. 
•°•°•°•
Det har hänt ganska många gånger när jag tänker på det. På krogen, av en "vän", av ett ex, på nätet o.s.v.
På krogen har jag mer än en gång fått en hand innanför kläderna. Och då har jag blivit så paff att jag inte hunnit reagera förrän efteråt. Personen var ju full, då vet man ju inte alltid vad man gör. Men det spelar ingen roll. Man har alltid ansvar för sina handlingar. 
•°•°•°•
 För ungefär fyra år sedan knackade jag på en kompis internatdörr. Eller ja, jag trodde att han var min kompis. Jag var ledsen och behövde någon att prata med, så jag gick hem till NN. Han öppnade dörren och pratade med mig. Men under samtalet började han dra av mig mina kläder. Jag hade aldrig upplevt den här typen av fysisk närhet förut och visste inte vad jag skulle göra. Tusen tankar for genom huvudet och han slutade inte förrän han såg att jag börjat gråta.
Det tog ungefär ett år innan jag berättade det för någon. Jag skämdes så mycket för det. Först ett par år efter händelsen vågade jag be om hjälp och fråga "vad är det jag har varit med om?" och "var det mitt fel?". Svaret var sexuellt övergrepp och nej, det var inte mitt fel. "Men jag sa ju aldrig 'nej' till honom". Men han fick aldrig något 'ja' heller. Dock var jag med om en liknande händelse bara ett drygt år senare, denna gången av ett ex som övertalade mig till samlag fast jag egentligen inte ville. Det skulle tydligen bli mycket lättare för honom att komma över mig berättade han. Jag kände starkt inom mig att jag inte ville, men åter igen tog någon annan sig friheten att klä av mig.
Jag grät under tiden, men försökte dölja det.
Han fick inte heller ett konkret 'nej', men man ska inte behöva säga ifrån för att slippa utsättas för något som detta. Min osäkerhet satt i hela kroppen och den måste ha synts på flera kilometers avstånd. Men ändå hände det. "Det kanske är bäst att få det överstökat, så kan jag gå sen". Efteråt grät jag. För det här var inte okej.
•°•°•°•
Och fram tills rätt nyligen så tänkte jag att "det är bara så det är". Det är så världen ser ut. Och det är så det är, men det är inte rätt och det känns som att problemet faktiskt börjar tas på allvar. Men fortfarande finns det tjockskalliga idioter som anser att det är mäns rättighet att utnyttja kvinnor och att männen är de som har byggt samhället och är det primära könet.
•°•°•°•
Oh, please. 
•°•°•°•
Men det är dock inte bara män som bör skämmas över sådana här saker. Jag har själv blivit tafsad på av en kvinna på krogen en gång. Och jag är övertygad om att det finns män som fått uppleva samma sak.
Dock är det ju så mycket vanligare att kvinnor drabbas. Inte bara av fysiska trakasserier utan även av översittarfasoner på jobb och liknande.
•°•°•°•
En period för ett par månader sedan fick jag många oönskade könsbilder, sexuella filmer och meddelanden skickade till mig på nätet. Det är inte lika mycket längre, men det förekommer. En del skulle kanske säga att jag borde ignorera dem. Men gör jag det, då kan de utan att blinka kontakta någon annan och fortsätta sitt beteende.
Jag vägrar låta dem tro att det är okej att bete sig så här. Därför öppnar jag upp för diskussion. Jag frågar dem hur de tänkte nu och vad de förväntade sig att få ut av att skicka könsbilder till mig. De flesta får också en ordentlig utskällning. En del av dem ignorerar mig efter det, men i några få fall har jag fått en ursäkt och de berättade att de skämdes. Vilket de borde göra, och det sa jag till dem. Förhoppningsvis tänker de en gång extra innan de gör om samma sak.
•°•°•°•
Det är så skönt att samhället öppnar sina ögon och att problemen blir ordentligt belysta. Och att vi drabbade kan finna varandra, stå enade och stötta varandra.
Det är ett så sorgligt problem. Det är nästan så illa att frågan är inte om man kommer bli utsatt för sexuella trakasserier. Frågan är när det kommer hända. Så illa är det känns det som. Det är sorgligt.
•°•°•°•
När #metoo spreds på Facebook och andra sociala medier märkte jag att många, många av mina vänner varit med om att ha blivit kränkta. Och då tror jag ändå att en del personer valt att inte dela med sig av hashtaggen. 
•°•°•°•
Jag tror att förändring är på väg. Problemet tas på allvar. Och det är så viktigt. Annars vore det för jävligt.
 
Kramar till er
Ge mig ett hem och kanske en katt
 
 
I give you en uråldig bildserie på mig, utforskandes mitt pannfläsk i ett kök i Kalmar, fotograferat av min älskvärda vän Joanna. Det här var på den tiden då jag inte hade något som helst intresse av frisyrer, kläder eller hur man inte får sina ögonbryn att se ut som två döda larver. Ack så ung och oförstörd.
 
Idag är jag lite likadan ändå. Jag har jätteknasig frisyr just nu (40 stycken flätor som tyvärr inte blev så jämnstora som planerat). Jag har på mig exakt det jag vill ha på mig (haremsbrallor ena dagen, svart och svår andra dagen). OCH mina ögonbryn ser fortfarande ut som larver, men med lite livslust (och jämnare form).
 
▬ ▬ ▬
 
Det här var inte alls det jag tänkte blogga om. Jag sitter och väntar på att åka och hämta mina föräldrar på flygplatsen och måste hålla mig vaken till 01:30. Vilket inte är något problem de kvällar när jag borde sova. Men när man inte får sova, då blir man trött. Så jag tänkte skriva och låtsas att jag är pigg för att lura mig själv. 
Jag låter helt knäpp i huvudet, tralalala. Varför ska du läsa det här? Inte vet jag.
 
▬ ▬ ▬
 
Jo just det. Råkar du ha en lägenhet/ en kollektivplats i Göteborg till övers? Jag vill gärna ha den! Har haft planer på att flytta dit i typ fem år, men det är först nu jag försöker hitta bostad.
MEN VEM HADE KUNNAT TRO ATT DET SKULLE VARA SÅ KLURIGT?
Det är ju ta mig tusan lättare att räkna ut arean på ett lingon eller ta reda på vad Einsteins grannes farmor hette. Kan dock inte svaret på frågorna, har viktigare saker för mig.
En katt vore inte helt fel heller. En katt kan jag tänka mig.
Eller 27.
Det är inte så noga.
 
▬ ▬ ▬
 
NU SKA JAG DRICKA TE OCH PROPPA ANSIKTET FULLT AV POPCORN
 
So long
Tro och tvivel
Long time no see.
 
Jag har ju inte bloggat sedan jag satt på tåget mot Göteborg och min audition till PAS i mars. Vad hände sen?
▬ ▬ ▬
Min audition gick åt skogen rent ut sagt. Som vanligt var jag först ut (vad är det för förbannelse som förföljer mig?) och började med sångprov. Det gick väl helt okej ändå, men det kunde ha gått bättre. Sen kom teaterprovet och jag fick en blackout under improvisationen. Det var hemskt att känna hur min chans bara gled ur händerna på mig. Men jag tänkte ändå satsa allt på dagens för mig största och utan tvekan läskigaste utmaning; dansen. Inte nog med att vi skulle dansa jazz, vilket jag ändå gjort till och från under ett års tid, vi skulle även dansa balett, något jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag är ingen speciellt erfaren dansare.
▬ ▬ ▬
Man kan tycka att jag var dåligt förberedd, och visst. Jag hade kunnat förbereda mig mycket mer. Men jag fick använda mig av de resurser jag hade tillgång till, och här i lilla Kalmar finns inte mycket dans att hitta.
Så jag fick bara göra det bästa jag kunde. Och det höll inte. Jag gick inte vidare. Vilket var helt rättvist. 
▬ ▬ ▬
Så vad gör jag nu då? För tillfället jobbar jag tre tim-jobb och pluggar sång 50%. Och funderar.
Idag var en sån där riktigt jobbig dag då tankarna bara snurrade.
Vad drömmer jag om?
 
Vad ska jag göra till våren? Och nästa höst?
 
När ska jag flytta?
 ▼
 
Jag är en mästare på att fundera och grubbla. 
Vilka drömmar ska man låta vara just drömmar? Är verkligen alla drömmar värda att satsa på?
▬ ▬ ▬
Jag drömmer om ett liv där scenen är min vardag. Jag ä-l-s-k-a-r livet på scenen.
Men hör jag hemma i den branschen egentligen? 
Folk säger att jag borde bli lärare eller jobba med språk, men det brinner jag inte för. Så många gånger som jag önskat att jag drömde om att bli lärare, ingenjör eller något annat "vanligt" jobb. Men det gör jag inte.
Musiken och teatern är det jag tycker allra mest om och jag kommer inte på något annat jag hellre gör.
Så det är ju värt att satsa ändå.
▬ ▬ ▬
Men det är läskigt.
▬ ▬ ▬
 
Up and away