Tisdagstankar

Hej tisdag.
•°•°•°•
Värsta veckodagen om man frågar mig. De bara finns där och förlänger veckan. Vad händer ens på tisdagar?
Jag grubblar. Inte nödvändigtvis varje tisdag, men idag har jag gjort det. Massor.
•°•°•°•
Jag funderar mycket på det här med musikallinjen. Kanske är det inte rätt plats för mig. Jag älskar att stå på scen och sjunga och uppträda, men jag har tappat min motivation till att satsa på musikal. Vet inte om det bara är tillfälligt, men jag känner igen den här situationen. Jag har varit här förut.
•°•°•°•
När jag skulle börja gymnasiet var jag helt hundra på att jag valde rätt väg. Klart att min stora dröm var att bli florist, jag hade ju planerat det här sedan jag var 10 år!
Men redan innan jag var halvvägs igenom utbildningen så började jag känna "Nej, det här är inte jag". Jag valde att slutföra utbildningen ändå och det är jag glad över. Tack vare det har jag kunnat jobba genom åren.
•°•°•°•
Efter gymnasiet gick jag på folkhögskola, pluggade musik och stod på scen hela dagarna. Jag älskade det. Här blommade jag och jag kände att det verkligen var värt att satsa på det man älskar att göra, även om det är en svår väg. Jag pluggade även musikteater året efter och nu började jag tvivla på mig själv. Det kändes inte helt hundra. Vilket säkert mycket berodde på att jag för tillfället dejtade skolans rövhål som gjorde varje dag nattsvart till slut. Long story.
Men det låg något annat i det också.
•°•°•°•
Sen jobbade jag ett år. Och vad jag saknade att uppträda och sjunga. Jag drömde om det hela tiden, hur jag stod på scenen, sjöng den sista tonen i powerballaden och fick se publiken jublande resa sig upp med tårar i ögonen.
Det är vad jag vill göra. Jag vill beröra folk med min sång och min kärlek till scenen.
•°•°•°•
Året efter mitt jobbår hamnade jag på folkhögskola igen. Den här gången på en sångutbildning. Redan första veckan fick mina klasskamrater mig att dåna av deras talang och sångröster. Hjärtat bara svämmade över av glädjekänslor. "Tänk att det här är min vardag". Vi uppträdde massor, vi skrev egen musik, jag fick prova på att vara konferiencier vid ett flertal tillfällen och jag älskade det. Och jag hade min egna konsert den 27e april.
•°•°•°•
Under sista låten ställde sig publiken upp och många grät. Jag lyckades. Jag hade berört en publik till tårar och fick en stående ovation. Det är det mest magiska jag upplevt på en scen. Och det gav mig så mycket mersmak. Jag vill uppleva den här känslan igen. 
•°•°•°•
Musik och skådespeleri är två intressen som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, båda två. Jag vill inte ge upp det ena för att satsa på det andra. Därför har jag trott att musikal är en bra väg att gå. Där möts musiken och och teatern och skapar en ny dimension av kultur.
Men jag är ingen musikalsångerska i grund och botten. Jag är min egna röst och vill inte att den ska ändras på. Och jag är inte superintresserad av att läsa på en massa om kända musikaler eller se massor av musikalfilmer heller. Och jag kommer aldrig bli en bra dansare.
Men jag vill stå på scen och sjunga som om det inte fanns någon morgondag. Jag vill förmedla känslor genom min sång. Och var gör man det annars?
•°•°•°•
Det kanske inte är min dröm att bli musikalartist längre. Det kanske är så att jag håller fast vid den här drömmen för att jag inte har någon annan.
•°•°•°•
Man måste inte alltid ha en dröm. Men jag tycker om att ha ett mål, att sträva efter något. Mitt mål kanske bör vara att hitta mig själv istället. Men jag vet att jag ska stå på scen på något vis, sen är frågan vilket forum.
•°•°•°•
Ja, det här blev ett personligt inlägg. Och jag kanske låter som en pessimist. Men vet ni vad, jag får alltid höra att jag är så glad och framåt, så lite pessimism är nog bara sunt ibland. Och jag behövde skriva av mig. 
Och kan ni tänka er, det känns lite bättre. Jag har lika lite aning om vad jag ska göra som i början av inlägget, men jag känner mig inte lika nere. 
•°•°•°•
Nu ska jag iväg och dansa fast jag inte alls har lust. Jag kommer nog ha ångrat mig imorgon. En sketen tisdag får inte fälla en.
•°•°•°•
 
Ha det bra hörni
 

Nytt år, nytt jag bla bla bla

Jamen tjenare! Hej hej hallå! WAZZUP!
•°•°•°•
Det har ju hunnit gå en halv livstid sedan jag skrev senast! Okej, det rör sig bara om ett par månader, men ni måste ju vara orimligt nyfikna på hur min vardag ser ut numera. 'Orimligt', det är förresten mitt nya favoritord. Varje gång jag hör eller läser det ordet hör jag inom mig Kishti Tomita skrika. Fantastiskt.
•°•°•°•
 
Ja, min vardag. Den är väldigt vardaglig. Men hör och häpna! Min vardagliga vardag utspelar sig numera i Göteborg, GBG, Götet! Hipp hurra, dagen kom äntligen då fröken Karlsson tog sitt pick och pack (bortsett från de trettiotolv flyttkartongerna som står kvar i mina föräldrars källare) och flyttade till Göteborg. Nu bor jag i en villa på Hisingen tillsammans med nio andra trevliga filurer. Som tur är kände jag i stort sett alla sedan innan. Dock har jag varken jobb eller skola att pyssla med, men "det löööser sig" tänkte jag innan flytten. "Hakuna matata kompis". Än har det dock inte löst sig.
•°•°•°•
Men jag jobbar på det! Jag jobbar på att börja jobba. Är det ett jobb? Hittills har jag hunnit gå på fem arbetsintervjuer. Ica Maxi, Hemmakväll, Liseberg och Blomsterlandet. Den femte intervjun var också på Hemmakväll, jag har nämligen gått vidare till andra steget, badabingbadabom! Det behöver i och för sig inte betyda någonting, men jag har hört att runt 500 personer har sökt jobbet och att bara 22 personer blev kallade till första intervjun. Så det känns ändå hoppfullt! Får veta mer på måndag.
•°•°•°•
Tillsvidare ska jag roa mig med att börja dansa igen. Den här gången står det stepp och jazz på schemat. I april söker jag till Balettakademien, musikallinjen och då är det en fördel att ha dansen nära till hands. Eller fot. Jag vill verkligen ta mig in! Men konkurrensen brukar vara riktigt tuff. Dansen är inte min starka sida, så därför ska jag sätta igång med danslektioner igen. Under den senaste veckan har jag gått på öppet hus och provat på jazz, stepp, balett och afro fusion. Kul och klurigt! Fortsättning följer!
•°•°•°•
 
Nähäpp, jahapp, jag borde verkligen gå och lägga mig. Imorgon är det filminspelning i vårt kök, så jag får passa på att äta frukost medan jag kan. Men jag kunde inte låta bli att designa om bloggen och blogga lite höhö.
Välkomna hit igen! Fortsätt läsa min blogg för tusan, ni kan ju missa något jättespännande!
•°•°•°•
 
TIME TOOO SAY GOODBYYYYYE!
Och god natt.

#metoo

Jag har tänkt mycket den senaste tiden efter att MeToo-kampanjen fick sitt genombrott här i Sverige. Hittills har jag för det mesta tänkt bort och slätat över de gånger jag blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp. Jag har tyckt att det varit pinsamt. Jag har tänkt att det säkert var mitt egna fel. Jag har skämts över det. 
•°•°•°•
Hur sjukt är inte det? Jag har skämts över att en annan människa har tagit sig friheter över min kropp, när det i själva verkat var hen som skulle skämmas. 
•°•°•°•
Det har hänt ganska många gånger när jag tänker på det. På krogen, av en "vän", av ett ex, på nätet o.s.v.
På krogen har jag mer än en gång fått en hand innanför kläderna. Och då har jag blivit så paff att jag inte hunnit reagera förrän efteråt. Personen var ju full, då vet man ju inte alltid vad man gör. Men det spelar ingen roll. Man har alltid ansvar för sina handlingar. 
•°•°•°•
 För ungefär fyra år sedan knackade jag på en kompis internatdörr. Eller ja, jag trodde att han var min kompis. Jag var ledsen och behövde någon att prata med, så jag gick hem till NN. Han öppnade dörren och pratade med mig. Men under samtalet började han dra av mig mina kläder. Jag hade aldrig upplevt den här typen av fysisk närhet förut och visste inte vad jag skulle göra. Tusen tankar for genom huvudet och han slutade inte förrän han såg att jag börjat gråta.
Det tog ungefär ett år innan jag berättade det för någon. Jag skämdes så mycket för det. Först ett par år efter händelsen vågade jag be om hjälp och fråga "vad är det jag har varit med om?" och "var det mitt fel?". Svaret var sexuellt övergrepp och nej, det var inte mitt fel. "Men jag sa ju aldrig 'nej' till honom". Men han fick aldrig något 'ja' heller. Dock var jag med om en liknande händelse bara ett drygt år senare, denna gången av ett ex som övertalade mig till samlag fast jag egentligen inte ville. Det skulle tydligen bli mycket lättare för honom att komma över mig berättade han. Jag kände starkt inom mig att jag inte ville, men åter igen tog någon annan sig friheten att klä av mig.
Jag grät under tiden, men försökte dölja det.
Han fick inte heller ett konkret 'nej', men man ska inte behöva säga ifrån för att slippa utsättas för något som detta. Min osäkerhet satt i hela kroppen och den måste ha synts på flera kilometers avstånd. Men ändå hände det. "Det kanske är bäst att få det överstökat, så kan jag gå sen". Efteråt grät jag. För det här var inte okej.
•°•°•°•
Och fram tills rätt nyligen så tänkte jag att "det är bara så det är". Det är så världen ser ut. Och det är så det är, men det är inte rätt och det känns som att problemet faktiskt börjar tas på allvar. Men fortfarande finns det tjockskalliga idioter som anser att det är mäns rättighet att utnyttja kvinnor och att männen är de som har byggt samhället och är det primära könet.
•°•°•°•
Oh, please. 
•°•°•°•
Men det är dock inte bara män som bör skämmas över sådana här saker. Jag har själv blivit tafsad på av en kvinna på krogen en gång. Och jag är övertygad om att det finns män som fått uppleva samma sak.
Dock är det ju så mycket vanligare att kvinnor drabbas. Inte bara av fysiska trakasserier utan även av översittarfasoner på jobb och liknande.
•°•°•°•
En period för ett par månader sedan fick jag många oönskade könsbilder, sexuella filmer och meddelanden skickade till mig på nätet. Det är inte lika mycket längre, men det förekommer. En del skulle kanske säga att jag borde ignorera dem. Men gör jag det, då kan de utan att blinka kontakta någon annan och fortsätta sitt beteende.
Jag vägrar låta dem tro att det är okej att bete sig så här. Därför öppnar jag upp för diskussion. Jag frågar dem hur de tänkte nu och vad de förväntade sig att få ut av att skicka könsbilder till mig. De flesta får också en ordentlig utskällning. En del av dem ignorerar mig efter det, men i några få fall har jag fått en ursäkt och de berättade att de skämdes. Vilket de borde göra, och det sa jag till dem. Förhoppningsvis tänker de en gång extra innan de gör om samma sak.
•°•°•°•
Det är så skönt att samhället öppnar sina ögon och att problemen blir ordentligt belysta. Och att vi drabbade kan finna varandra, stå enade och stötta varandra.
Det är ett så sorgligt problem. Det är nästan så illa att frågan är inte om man kommer bli utsatt för sexuella trakasserier. Frågan är när det kommer hända. Så illa är det känns det som. Det är sorgligt.
•°•°•°•
När #metoo spreds på Facebook och andra sociala medier märkte jag att många, många av mina vänner varit med om att ha blivit kränkta. Och då tror jag ändå att en del personer valt att inte dela med sig av hashtaggen. 
•°•°•°•
Jag tror att förändring är på väg. Problemet tas på allvar. Och det är så viktigt. Annars vore det för jävligt.
 
Kramar till er

Tro och tvivel

Long time no see.
 
Jag har ju inte bloggat sedan jag satt på tåget mot Göteborg och min audition till PAS i mars. Vad hände sen?
▬ ▬ ▬
Min audition gick åt skogen rent ut sagt. Som vanligt var jag först ut (vad är det för förbannelse som förföljer mig?) och började med sångprov. Det gick väl helt okej ändå, men det kunde ha gått bättre. Sen kom teaterprovet och jag fick en blackout under improvisationen. Det var hemskt att känna hur min chans bara gled ur händerna på mig. Men jag tänkte ändå satsa allt på dagens för mig största och utan tvekan läskigaste utmaning; dansen. Inte nog med att vi skulle dansa jazz, vilket jag ändå gjort till och från under ett års tid, vi skulle även dansa balett, något jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag är ingen speciellt erfaren dansare.
▬ ▬ ▬
Man kan tycka att jag var dåligt förberedd, och visst. Jag hade kunnat förbereda mig mycket mer. Men jag fick använda mig av de resurser jag hade tillgång till, och här i lilla Kalmar finns inte mycket dans att hitta.
Så jag fick bara göra det bästa jag kunde. Och det höll inte. Jag gick inte vidare. Vilket var helt rättvist. 
▬ ▬ ▬
Så vad gör jag nu då? För tillfället jobbar jag tre tim-jobb och pluggar sång 50%. Och funderar.
Idag var en sån där riktigt jobbig dag då tankarna bara snurrade.
Vad drömmer jag om?
 
Vad ska jag göra till våren? Och nästa höst?
 
När ska jag flytta?
 ▼
 
Jag är en mästare på att fundera och grubbla. 
Vilka drömmar ska man låta vara just drömmar? Är verkligen alla drömmar värda att satsa på?
▬ ▬ ▬
Jag drömmer om ett liv där scenen är min vardag. Jag ä-l-s-k-a-r livet på scenen.
Men hör jag hemma i den branschen egentligen? 
Folk säger att jag borde bli lärare eller jobba med språk, men det brinner jag inte för. Så många gånger som jag önskat att jag drömde om att bli lärare, ingenjör eller något annat "vanligt" jobb. Men det gör jag inte.
Musiken och teatern är det jag tycker allra mest om och jag kommer inte på något annat jag hellre gör.
Så det är ju värt att satsa ändå.
▬ ▬ ▬
Men det är läskigt.
▬ ▬ ▬
 
Up and away

Redo för PAS

 
Så var det äntligen dags.
 
Nu har dagen kommit då jag gör mitt livs hittills största audition. På fredag 07:30 går jag in på Performing Arts School i Göteborg och sjunger, agerar och dansar det bästa jag kan för att ta mig in på skolan. 3 års utbildning för att bli musikalartist. Dit vill jag ta mig.
Ja, jag vet. Det låter jättedramatiskt. Men för mig är det verkligen det. Det här är riktigt stort! Nu satsar jag verkligen och kliver utanför min comfort zone. Det är läskigt att satsa på en bransch med tuff konkurrens, men jag drömmer verkligen om ett liv på scenen. Det finns ingenting jag hellre vill göra.
Fredag är som sagt första auditiondagen för min del. Kanske blir det bara en. Men jag hoppas så galet mycket att jag klarar mig igenom gallringarna och tar mig till slutaudition på söndag. Jag kommer ge allt!
 
Under min audition kommer jag sjunga 4 låtar, framföra en monolog, en dialog samt dansa jazz och balett. Det har tyvärr varit en ganska motig arbetsprocess. Jag drog på mig en ordentlig muskelsträckning i baksida lår i januari och jag har fortfarande inte riktigt blivit av med den. Och så har jag varit förkyld en hel del. Men nu känns allt helt okej! Har dock inte dansat så mycket då jag inte velat skada mig igen. Bättre att sträcka sig på auditionen tänkte jag, haha.
 
Auditiondagarna kommer ligga på 9 timmar/dag så jag har en härlig helg att se fram emot!
Oavsett hur det går kommer jag vara stolt över mig själv. Att jag bara vågar åka dit känns jättestort! Men oj, vad jag vill det här!
 
Nu är tåget nästan framme i min favoritstad; Göteborg. Håll tummarna för mig!