Melodica

Vandring till Trolltunga - del 4
Hej hej hallå!
Välkomna till den sista delen av min resedagbok från vår vandring till Trolltunga i Norge! Jag väljer att avsluta berättelsen här även om jag skulle kunna berätta ännu mer och visa ännu mer bilder. Jag vill inte riskera att uppfattas som tjatig, haha. Så otroligt är det kanske inte att jag gjort den här vandringen, men nu säger jag det en gång för alla:
Jag är väldigt stolt över att jag stått på Trolltunga.
Sådär, nu ska jag återgå till jantelagsträsket och förminska mina prestationer i vanlig ordning (Obs skämt! Fast ändå inte.)
Nog om detta, låtom oss hoppa in där vi slutade!
•°•°•°•
Som tur var fick vi upp tältet innan det började regna och till en början var det ett ganska härligt ljummet regn. Men vilken natt det skulle bli. Det började blåsa riktigt kraftigt mot kvällen och regnet piskade ner över tältet. Jag märkte snart att min sida av tältet var vänd mot vinden och regnet piskade på så pass att tältduken inte kunde stå emot vätan. Det var som att bli sprayad av en sprayflaska i ansiktet hela natten, haha. Självklart vände jag ryggen till, men sovsäcken blev bara blötare och blötare. Per och Sep sov som två små grisar. Jag våndades. 
•°•°•°•
 Klockan är 04:28 och jag har gett upp om att få någon mer slummer. 
 
Kvällen innan hade vi kommit överens om att den som vaknade först hade tillåtelse att väcka de andra och vi hade planerat att gå upp runt 04:30, förutsatt att någon av oss var vaken då. Det problemet löste sig ju automatiskt med tanke på att jag blev halvt dränkt under natten och bara låg och väntade på att klockan skulle slå just 04:30. Så det var med stor (skade)glädje jag väckte de andra. Slut på myset.
•°•°•°•
 
Vi klädde på oss och stoppade en proteinbar i fickan och styrde stegen direkt mot klippan. Det regnade fortfarande, men det var en häftig och härlig känsla ändå att trampa runt på ett berg vid fem på morgonen och känna sig som de enda människorna i världen för en stund. Dock såg vi faktiskt ett par tält lite närmre klippan.
•°•°•°•
 Kl. 05:45 klev vi över mållinjen. Vi var framme! 
 
Självklart fanns en varningsskylt vid klippan. Ingenstans under hela vandringen fanns det stängsel eller skydd utan det var fria stup överallt. Samma sak gällde vid klippan. Här gällde det att vara försiktig och se vart man satte fötterna. 
Det pirrade i hela kroppen nu. Inte av höjdrädsla utan av exaltering. Det var så mäktigt!
För att ta sig ner till själva klippavsatsen var man tvungen att klättra ner för en liten stege som satt fäst i berget. Nedanför stegen rann det forsar efter nattens regn och det låg stora stenar överallt på marken. Nu tog jag mina försiktigaste steg hittills i livet (förutom möjligtvis de steg jag tog den dagen jag lärde mig gå). Snubblade man och ramlade åt fel håll hade det varit kört. Men det gick bra att ta sig förbi och plötsligt stod jag på klippan.
•°•°•°•
 Och där står jag ute på Trolltunga och tror knappt mina ögon. Det må vara dåligt väder, men vilken känsla! 
 
•°•°•°•
700 meter över marken och höjdrädslan är obefintlig. Det gick inte att greppa riktigt hur högt upp man befann sig.
 
•°•°•°•
Per på klippan.
 
•°•°•°•
Sep på klippan.
 
•°•°•°•
 Glad gruppbild var ett måste tyckte jag.
 
Efter att ha sett oss mätta på utsikten gick vi tillbaka till tältet för att även äta oss mätta på havregryn och sylt för att sedan packa ihop och ta oss ner till civilisationen igen.
 
•°•°•°•
 Sista bilden uppe på berget. Ovanför mitt pekfinger står tältet med boysen.
 
Ihoppackningen av lägret var en minst sagt obehaglig upplevelse. Det regnade rejält och var riktigt kallt och vi blev snabbt nedkylda. Så fort den sista tältpinnen funnit sin plats i ryggsäcken bar det av mot civilisationen i Skjeggedal.
På vägen ner för berget tog jag inga bilder då det regnade konstant och jag ville inte ta fram mobilen i onödan. Jag insåg också under vandringen tillbaka till Skjeggedal att min nyinköpta jacka med texten "100% WATERPROOF" skrivet i fodret inte alls stod emot regnet och när vi väl var framme efter en problemfri och överlag behaglig vandring (minus regnet såklart) var jag blöt från topp till tå. Till och med trosorna var dränkta i regnvatten och i skorna hade jag samlat på mig små sjöar.
Det blev dock inte kallt såvida vi inte stod stilla och det gick ingen nöd på oss direkt.
 
•°•°•°•
Nere vid Mågelitopp igen och i väntan på en shuttletaxi. Vandring till Trolltunga; CHECK!
 
Väl nere i Skjeggedal stötte jag dock på lite problem. Det visade sig att mitt regnskydd till min ryggsäck fyllde noll funktion och att min ryggsäck och allt dess innehåll var DYNGSURT. VÄRLDENS MEST VÄRDELÖSA RYGGSÄCK. I efterhand kan jag skratta åt misären, men där och då frös jag mer än jag någonsin gjort och när jag insåg att varenda klädesplagg jag hade i väskan, inklusive underkläder, var dyblött ville jag nästan gråta.
Per, som den prins han är (jag kommer behålla honom, utan tvekan) lånade ut sin jacka till mig så jag fick något torrt på mig och jag bytte till ett par träningstights jag hade med mig. De skulle förhoppningsvis torka snabbare än vandringsbyxorna.
•°•°•°•
Vi bestämde oss för att ta en vanlig taxi till Odda istället för att vänta på shuttlebussen som skulle avgå först fem timmar senare och sätesvärme är numera världens bästa uppfinning enligt mig.
I Odda gick vi genast till närmsta sportaffär och köpte joggingbyxor och fleecetröjor för att slippa våra blöta kläder. Killen i butiken hade nog en minst sagt intressant arbetsdag när vi rullade in i butiken, köpte kläder, bytte om på plats och praktiskt taget jublade av tillfredställelse. Dessa kläder kommer för alltid vara ett av mitt livs bästa köp.
Vi drog sedan och åt lunch; pizza och vegoburgare och drack öl, milkshake, läsk och Irish Coffee. Allt skulle vi ha.
Efter lunchen satte vi oss i vänthallen på busstationen. Vi skulle ta en nattbuss till Oslo som skulle avgå efter midnatt, så nu hade vi en lång väntan framför oss.
 
•°•°•°•
 Det spelar ingen roll om regnet öser ner, om tältet håller på att blåsa bort eller om de befinner sig i en vänthall på en busstation. Dessa grabbar kan verkligen sova oavsett situation. Jag avundas dem. Dock satt jag och var väldigt nöjd och varm i mina nya kläder.
 
Efter att ha spelat lite kort, slumrat lite grann och blivit uttråkade bestämde vi oss för att ta en sista promenad i Odda. Vi gick upp för en mysig liten gata och hittade en restaurang med uteservering, så där satte vi oss och drack lite öl ända tills vi blev hungriga igen. Då blev det middag och sedan drog vi tillbaka till vänthallen på busstationen för att vänta lite till.
Sista timmen mellan kl. 23 och 00 fick vi vänta utomhus då vänthallen låstes vid 23. Kallt och ruggigt, men desto skönare att kliva på bussen.
•°•°•°•
Bussresan hem till Göteborg gick smärtfritt och vi åkte alla genast hem till sitt för att duscha och vila.
Och där var äventyret över.
Detta var utan tvekan en av de häftigaste upplevelser jag varit med om och jag känner faktiskt att jag vuxit som människa efter den här upplevelsen, hur fånigt det än låter. Jag har insett att jag är mycket starkare både fysiskt och psykiskt än jag trodde och jag har funnit en liten stolthet i mig själv. Efter att tidigare i många år ha tampats med kasst självförtroende är detta en härlig känsla.
•°•°•°•
Denna resa har definitivt gett mersmak och jag kommer definitivt ge mig ut på vandring igen. Dock med en vattentät ryggsäck.
 
Tack till dig som läst mina inlägg om resan! Hoppas de varit någorlunda underhållande och att de väcker en upptäckarlust!
Och framförallt tack till Sep och Per som tog med mig på detta äventyr!
Nu ser jag fram emot fler!
 
Hej då!