Morgans mission - ett personligt inlägg


Det här kommer som rubriken berättar bli ett väldigt personligt inlägg. Jag har inte bloggat på länge, men efter att ha sett fjärde avsnittet av tv-programmet "Morgans mission" tänkte jag för första gången skriva ett ganska öppet inlägg om mig själv. Jag hoppas ni tar er tid till att läsa det.
 
För er som inte vet vad programmet handlar om så har skådespelaren Morgan Alling jobbat tillsammans med en högstadieklass i hopp om att försöka stoppa mobbing på deras skola. Det är ett väldigt bra tv-program som sätter igång många tankar i huvudet. Senaste avsnittet grät jag då det delvis handlade om en tjej som tog sitt liv på grund av mobbing. Det är fruktansvärt och ska aldrig behöva hända.
 
När jag började högstadiet blev jag utfryst av min vän. Jag minns att vi i slutet av sexan fick önska vem man skulle gå i samma klass som i sjuan. Jag skrev självklart min bästa vän. Vi hamnade i samma klass tillsammans med några andra gamla klasskompisar och en hel hög nya elever. Jag trodde det skulle bli toppen.
Men när vi började sjuan tyckte inte min kompis att jag dög längre. Jag var nog inte tillräckligt cool för henne. Hon var egentligen den enda vännen jag hade i den nya klassen, men hon lämnade mig och valde att hänga med de nya tjejerna istället.
 
På rasten var jag ensam mycket och jag kände mig värdelös. Hemma grät jag för att jag inte ville gå till skolan längre. Till slut bytte jag klass och allt blev bättre. Där hade jag redan kompisar och lärde snart känna de andra.
 
Men högstadiet var inte lätt för det. Jag minns så otroligt väl en dag då jag hade på mig en grön keps som jag älskade. Jag gick genom korridoren och passerade några av de "populärare" eleverna i parallellklassen. En av tjejerna gav mig en spydig kommentar och hon och de andra skrattade.
Den kepsen användes inte så mycket sen, trots att jag älskade den.
Jag minns den här händelsen fortfarande väldigt väl trots att cirka 8 år har gått sedan det hände.
 
Jag var bara runt 12 år när jag blev kallad hora första gången. Det enda jag gjorde var att stå och titta på när de andra spelade fotboll. En tjej från min klass kom fram och kallade mig hora, men menade det som skämt.
Jag sade ifrån. Då fick jag ännu mer skit tillbaka.
Även på högstadiet blev jag kallad hora. Denna gången av en kille som gick in i mig. Jag gick förbi i korridoren och han blev inknuffad i mig. "Hora". Det var vad jag fick höra istället för "ursäkta".
Jag sa ingenting utan gick vidare, men krympte ihop inom mig. Det är hemskt att bli kallad något sådant.
 
Om man bortser från det dåliga jag var med om så hade jag ändå en ganska bra högstadietid. Jag fick många nya kompisar, även i den klassen jag bytte från.
Men jag bar alltid med mig känslan av att jag var värdelös. Jag tyckte min kropp var ful. Jag kände aldrig att jag dög eller var bra nog för någonting.
Det var nog många som inte märkte det här eftersom jag alltid har varit en väldigt glad person. Men under den glada fasaden fanns en tjej som starkt ogillade sig själv.
 
Jag höll på med väldigt många fritidsaktiviteter utanför skolan. Nästan jämt höll jag på med något. Till sist en höst satt jag med arbete ända upp till öronen. Jag kunde aldrig tacka nej när någon frågade om jag vill ansvara för något eller om jag kunde hjälpa till med något. Självklart hade jag roligt också, men i grund och botten ville jag nog känna att jag var bra på något, att jag dög till och gjorde bra ifrån mig. Till slut kände jag liksom att jag levde mitt liv för att göra andra lyckliga och inte mig själv.
 
Det var ingen som lade press på mig eller som var missnöjd med mig. Min familj var hela tiden stöttande och jag vet hur stolta de var (och är) över mig. Men jag tyckte själv att jag var helt värdelös. I spegeln såg jag en ful och dålig människa. Det var ingen som ogillade mig. Bara jag själv.
 
I gymnasiet började jag gå hos en kurator. Jag hade ångest inför framtiden och trodde att jag var dömd att misslyckas. Studenten var skräckblandad förtjusning.
Min dåliga självkänsla fick mig nästan att tro att mina betyg bestämde om jag var en bra människa eller inte. Om sanningen ska fram har jag alltid varit en väldigt bra och duktig elev, men blev ledsen om jag fick sämre betyg än väntat.
Gymnasietiden var garanterat en bättre tid än högstadiet. Jag hade jättemycket vänner och umgicks med folk från hela skolan. På studentdagen skulle jag hålla tal och när jag klev upp på scenen jublade och applåderade alla studenter.
Jag var visst ganska populär ändå. Fast inte i mina egna ögon.
 
Under det senaste året då jag gick på min andra folkhögskola gick jag hos en fantastisk kurator. Jag var 20 år och hade fortfarande väldigt dålig självkänsla. Men jag tror att denna kurator lyckades hitta anledningen. Hon tror att allt började med den dagen i högstadiet då jag blev utfryst av min bästa kompis. När hon berättade detta släpptes liksom en tyngd ur kroppen på mig. Plötsligt kunde jag förtränga orsaken till varför jag mådde dåligt. Inte konstigt att jag kände mig värdelös när min så kallade kompis visade att jag verkligen inte var värd någonting!
I nästan 8 år gick jag runt och ogillade mig själv. Och detta är antagligen en effekt av det som hände i högstadiet.
 
Men idag ser jag mig själv i spegeln och ser en bra och fin människa. Jag kanske inte är pinnsmal, jag kanske inte ser ut som en modell, men jag ser bra ut ändå. Till och med min mage som jag haft komplex för hur länge som helst är helt okej i mina ögon.
Och jag duger precis som jag är. Jag kan inte allt, men det gör ingenting. Jag är inte värdelös. Tvärtom.
Vi är alla värda otroligt mycket.
 
Tack vare tv-programmet "Morgans mission" har jag fått en liten låga tänd inom mig. Jag överväger nu att börja studera till högstadielärare. Dels har jag alltid tyckt om skolarbete, men det är så viktigt för mig att folk ska känna sig sedda. Ingen ska behöva må dåligt i skolan och jag vill hjälpa till att göra skolan till en bättre och tryggare plats.
 
Det tog många, många år innan jag accepterade mig själv. Men nu är jag 21 år, jag älskar livet och jag vill att alla andra ska känna sig trygga i sig själva.
 
Det är vi värda.
 
#1 - Isabell Bergström

Fina du! Jag tror många tyvärr kan känna igen det du varit med om.... du behövs i lärarlaget!!! Modigt av dig att skriva om det <3

Svar: Tack söta du! Jag tror tyvärr också det, och många har det nog mycket värre än så... Vet inte om lärare är mitt drömyrke, men just nu känner jag mig driven till det :)
Det var på sätt och vis ganska skönt att skriva om det, förhoppningsvis kan de som känner igen sig kanske också känna sig värdefulla och bra.
Puss och kram min fina <3
Melodica

#2 - Robex Lundgren

fint

Svar: Tack snälla! :)
Melodica